Det förflutna VARNING!! Djupt inlägg...

Vad är det som händer? Jag känner mig anfallen av mitt förflutna...vad betyder det? Långt långt tillbaka, när det hände saker jag inte vill minnas och inte har tänkt på alls på många många år. Varför dyker det upp nu? It´s all comming back to me, och jag gillar det inte...

Betyder det att detta ska bearbetas eller har det ett annat syfte? Säger det mig något? Fattar ingenting...Det får mig att fundera på massa saker som jag egentligen inte har ork till just nu. Men antagligen behöver jag det för att förstå vissa saker om mig själv. Life works in mysterious ways...

Jag gjorde inget fel, ett barn kan inte göra fel, så fel att det inte förtjänar att bli omhändertaget och älskat! Det inte så värst förvånande är ju, att det är uteslutande män som gång på gång visade sig från sin allra sämsta sida...Jag är glad att jag trots allt ändå har en fantastisk mor som uppfostrat mig till den jag är, och utan hennes vägledning hade det troligtvis slutat i katastrof.Hennes betydelsefulla, ständiga närvaro genom hela mitt liv, har i allra högsta grad påverkat hur jag hanterat situationer i livet. Hon lärde mig att man ska säga nej och alltid berätta om något är fel eller om någon gjort mig illa. Hur hade det gått om hon inte lärt mig detta?? Törs inte tänka tanken.

Svek, svek och svek. Så många svek. Varför? Kan som vuxen ännu mindre förstå. Shit, börjar förstå nu hur mycket det faktiskt påverkat mig, är det meningen att jag ska ta tag i det här nu? Nu eller aldrig. Hade ingen aning om att det skulle komma tillbaka och göra sig påminnd så tydligt. Trodde inte att det påverkat nämnvärt. Det bubblar upp så många händelser så jag blir nästan yr. Jag är ju så duktig på att berätta för andra att man måste bearbeta tankar och känslor...Lev som du lär! Det är klart att det kanske är svårt som barn att bearbeta saker...man är ju bara barn...kanske det är därför det kommer tillbaka, när man är vuxen, och nu när man kanske inte är starkast...

Saker som hände är inte saker jag lider av direkt, och har inte varit viktiga, trodde jag. MEN det har uppenbarligen påverkat mig så till vida att min självkänsla i princip är obefintlig. Mitt bekräftelsebehov är ju onormalt, Och DET kan man ju lida av...känslan av att man är är ful. Känslan av att ingen vill ha en, man duger inte. Man har svårt att ta till sig vad folk säger, man tror dom inte. Man tycker inte om sig själv. MÄN, det hanslar såklart om män. Det är generellt. Dock finns det män som funnits i mitt liv som haft betydelse och som jag kunnat lita på. Men det är män som pajat för mig...har aldrig varit så påverkad av detta som nu...är det så att det man inte kan bearbeta som barn, kommer till en som vuxen, och talar om att NU, är det dags att ta tag i det här?? Nu klarar du av det...

Det är ju inte så att detta är det enda jag brottas med direkt men det är inget jag tänker gå in på nu.

Ja, och varför skriver jag det här på min blogg så alla kan läsa undrar ni säkert? Svaret är jag vet inte. Det är inte för att vara martyr, kanske för att jag önskar förståelse, och förlåtelse av er jag inte ägnat den tid till just nu, som jag önskat, för er som verkligen bryr er om mig och hur jag mår...är så tacksam för att ni alla finns men jag har inte energi. Har dåligt samvete för det, för jag bryr mig. Men jag orkar inte just nu. Så till alla er som känner er ignorerade och bortglömda, förlåt, men jag kommer tillbaka och jag hoppas ni finns kvar då...Kanske också en liten vink till er som stänger in och gömmer...ta tag i det, bearbeta och analysera, för det kommer tillbaka, det försvinner inte!

Kärlek