Mina Vänner.

Jag har de bästa vännerna man kan ha! Det här inlägget får handla om er, älskade vänner. Att ni fortfarande finns kvar trots att jag varit urusel på att själv vara en vän, är ett kvitto på hur fantastiska ni är!

Nu den sista tiden har det varit mycket stress för mig och mycket jag behövt ta tag i. Det innebär att jag har svårt att höra av mig. Jag vill bara att ni ska veta att jag inte glömt er, det blir bara så.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har er i mitt liv, det hoppas jag att ni vet! Tack för ert tålamod! Jag har en bit kvar och jag hoppas ni orkar hänga kvar.

LOVE

Ångest, Panikångest & Depression DEL 7

Goder afton!

Nu tänkte jag ge er del 7. Så ska jag passa på att ge er alla en stor kram så här på självaste kramens dag! Kraaaaaam!

Jag fick snabbt en tid till läkare, några dagar senare bara. Hade fått komma dagen efter redan men det fanns inte en chans att jag skulle orka. Det är som jag tidigare beskrev när jag skulle ta mig iväg på match. Men nu var det hundra gånger värre. Bara att gå utanför dörren var en bedrift. Rädslan och ångesten över att träffa någon jag känner var helt galen. Jag grät mig igenom läkarbesöket, som resulterade i en remiss till psykoterapeut och ångestdämpande medicin. Nu skulle resan tillbaka börja. Nu skulle jag ta tillbaka mitt liv. Nu skulle jag behöva ta fram alla jobbiga saker och börja bearbeta. Saker som man är medveten om och saker man inte alls hade trott skulle ha påverkat. Hur långt tillbaka i tiden var man tvungen att gräva? Kommer den här kvinnan kunna hjälpa mig? Hur ska hon hjälpa mig? Vad händer annars? Och medicinen, kommer den göra skillnad? Kommer jag fortfarande vara mig själv? Kommer jag inte kunna känna något alls? 

Till en början kunde man känna sig sämre innan det skulle vända, och det gjorde det. Biverkningslistan var kilometerlång, och några av dom fick jag prova på. Tur var att jag hade nära och kära i min omgivning som äter denna typ av medicin, som visste vad det handlade om. Jag bet ihop och härdade ut de första veckorna och jag började märka att illamåendet avtog för att efter några veckor helt lysa med sin frånvaro. Jag trodde inte det var sant. Jag mådde inte illa, inte alls. Vågade knappt hoppas att ett piller mot ångest och depression var det som skulle ta bort illamåendet! Vilken obeskrivlig befrielse! Det kändes som jag kunde dra in frisk luft i lungorna, det fanns hopp. Inte nog med att illamåendet försvann, känslorna försvann. Till en början kändes det som att dom försvann helt. Från att vara överkänslig till att inte känna alls var en ytterst märklig upplevelse. Med tiden kom känslor tillbaka, men mer i lagom mängd, hanterbart. Det tog ungefär tre månader innan jag fick tid hos terapeuten och det var perfekt tajming. Min kropp och mitt psyke hade hunnit stabilisera sig något av medicinen, vilket jag tror var avgörande för att kunna jobba med mig själv över huvud taget. Att kunna prata utan att få panik och gråta ögonen ur sig hela tiden. Ganska snabbt insåg jag att den här kvinnan kommer kunna hjälpa mig, och det gjorde hon med besked. Det klickade direkt och hon hjälpte mig att ta tillbaka mitt liv. 

Det var alles för denna gång! På återseende!

Ångest, Panikångest & Depression DEL 6

Nu tänkte jag fortsätta berättelsen...

Alvin vaknar och har ont i nacken och vill inte gå till skolan. Vad gör jag nu? Varför just idag? Kan det bara inte gå lite smidigt med allt annat när jag mår så bedrövligt?? Nix, det ska vara så svårt och jobbigt det bara går, precis som det gjort hela tiden det senaste året. Har absolut ingen ork att ens tänka. Jag säger att han får ringa till pappa så får han lösa problemet, för jag klarar inte av att ringa någonstans. Fokuserar på att bara finnas till. Den dagen fick barnen åka till sin pappa, nu kunde jag inte ta hand om mina barn på riktigt. Jag ska tillägga att jag inte riktigt minns vilken händelse som hör till vilken dag, men jag tror att det var den dagen jag senare ringer vc och säger att de måste hjälpa mig, jag gråter så jag knappt kan prata. Jag har tagit helt slut, jag är helt tömd ork och energi. Allt jag orkar är att andas. Den trevliga kvinnan i telefonen frågar mig om jag har tankar på att göra illa mig själv, ja det har jag, jag både kan och vill men jag tänker inte göra det, svarar jag. 

Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag klarar inte det här mer. Jag kunde inte vara själv, kunde inte ta hand om mig själv. Mamma fick vara hos mig. Illamåendet är fortfarande konstant och jag vill inte leva resten av mitt liv på det här viset. Tänk om jag kollapsar igen? Jag provar en massa olika piller mot illamående, ingen av dem hade någon som helst effekt. Jag ville ringa ambulans, de kanske kunde söva ner mig, så jag kunde sova bort detta helvete och vakna om några månader. Då skulle allt ont vara borta och mitt liv som vanligt igen, som om inget hade hänt, eller så kunde de droga ner mig bara. Vad som helst bara jag slapp må så förbannat dåligt. Men så lätt är det naturligtvis inte. Illamåendet gick aldrig över den dagen, och inte heller på natten. Jag fick sova korta stunder med hjälp av insomningstabletter. Resterande tid av natten gick till att snurra runt i sängen och leta efter sovställningar där illamåendet blev aningen bättre, om än bara för en minut. Mamma sov kvar den natten. Nu vill jag inte vara här mer, Nu var botten nådd och det fanns bara en väg att gå.

Ni har nu fått läsa om ett par av de vidrigaste dagarna i mitt liv. Jag kommer fortsätta skriva om min resa men vet inte hur än. Finns så mycket att skriva så jag säkert skulle få ihop till en hel bok.

Ha det bäst så länge och ta hand om er själva och varandra! Puss

Avstickare

Hej alla fina!

Tänkte bara göra en liten "avstickare" från min lilla miniserie om ångest och depression. Ångest och depression är inget som plötsligt dyker upp utan anledning. Det är något som smyger sig på under en lång tid. I mitt fall kan jag i efterhand se tillbaka åtminstone åtta år och se symtom, som jag förstås inte visste då.

Det finns en hel del sidoeffekter av denna åkomma. Bland annat torgskräck. Det innebär att man blir folkskygg och vill egentligen varken träffa eller prata med någon, inte ens nära vänner. Det blir för jobbigt, det skapar ångest. Fråga mig inte varför för det har jag ingen aning om. Man vill, men det går inte. Det har gjort att jag mer eller mindre tappat kontakten med flera av mina vänner. Jag vill bara tala om att det absolut inte varit med vilja. Jag kan fortfarande ha svårt med den sociala biten och är gärna hemma själv vissa dagar.

Jag har i hela mitt liv varit överkänslig, har liksom inget skydd, ingen sköld. Alla mina sinnen jobbar heltid med att bearbeta allt som kommer till mig, det finns inget filter som rensar bort det onödiga. Känslor och tankar lagras i mig och till slut är det överfullt, det liksom rinner över. Jag vet inte hur jag ska hantera allt. Det blir oerhört påfrestande. Framför allt när det gäller relationer, främst kärleksrelationer. Allt mitt fokus har legat på vad han tycker och känner. Tycker han om mig? Vill han ha mig? Alltid har jag utgått från att oroa mig över hur han tycker och känner. Det har varit viktigast, att jag ska vara omtyckt och älskad. Att vara behövd och bli bekräftad. Av andra...

Jag glömde bort mig själv. Vad vill jag? Vad känner jag? Det var inget viktigt, jag hade ingen aning om att jag ignorerade mig så totalt. Hade ingen aning om hur man tycker om sig själv. Kan man ens föra det utan att vara ego? Behöver ego vara något fult alltid? Eller kan man göra något för sig själv utan att vara egoistisk? Ja, det vet jag nu, när jag är 41 år gammal.

Att ha dålig självkänsla eller i mitt fall ingen självkänsla alls, leder till en massa olika märkliga sätt att bete sig, tänka och känna. Det tror jag är huvudorsaken till min ångest. Jag tror att det mesta grundar sig i hur man ser på sig själv och sin självkänsla.

Ja orsakerna är många och det skulle ta en oändlig tid att börja från den dagen jag föddes, så det ska jag  inte göra. Kommer skriva ner lite tankar så här ibland, när andan faller på. Kanske blir osammanhängande när jag bara skriver det som kommer till mig, men det får bli en del av charmen. Nu ska jag vara lite kreativ så ta hand om varandra så fortsätter miniserien nästa gång vi ses!

Stora kramen!

Ångest, Panikångest & Depression DEL 5

Hej mina fina läsare! 

Har fått lite feedback på det jag skriver och det är positivt, vilket gör mig så glad. Det var den reaktionen jag hade önskat! Det ger ju inspiration till att fortsätta skriva! Så här kommer nu fortsättningen, del 5.

När det gått en stund känner jag hur mitt blod sakta börjar blir varmt igen, jag kan få luft till mina lungor och hjärtat slår jämnare slag. Jag öppnar mina svullna rödgråtna ögon, ser mig omkring, till en början rör jag bara ögonen, och min första tanke är, jag lever nog fortfarande. Jag är slapp som en disktrasa och orkar inte röra mig. Illamåendet har om möjligt blivit värre och sitter benhårt. Hur länge har jag legat här? Vad var det som hände? Är det nu min kropp slutligen säger ifrån, har jag nått botten nu? Kommer jag någonsin kunna återhämta mig och bli frisk igen? Jag känner mig så rädd och hjälplös. Ligger bara där helt paralyserad och kommer på att min son har en läkartid klockan åtta. Hur ska jag bära mig åt, måste ju boka av. Finns ju ingen möjlighet i världen att jag kan ta mig dit i det skick jag befinner mig i.

Jag vänder på huvudet försiktigt och ser min telefon ligga på golvet en bit bort, lyfter armen och jag når den precis. Letar fram numret som jag turligt nog har inlagt i kontakter, och trycker på ring. Jag måste sätta på högtalare för jag orkar inte längre hålla luren till mitt öra. Jag får prata med telefonsvararen, Jag andas fortfarande häftigt och märker att jag inte har någon ork att ens prata. Tar ett ord i taget och tar ett djupt andetag mellan varje. Jag låg kvar länge på golvet, vet inte hur länge och jag vet inte om jag var vaken eller om jag sov, kanske både och. Jag hade inga krafter till att resa mig, men barnen måste ju väckas, hur ska det gå till?  Jag kan ju inte ropa på dom för dom kan ju inte se sin mamma ligga likblek i en hög på badrumsgolvet. På något vis fann jag krafter att ta mig tillbaka till sängen, men jag har ingen aning om hur. 

Det var alles för denna gång! Puss o kram

Ångest, Panikångest & Depression DEL 4

En annan helt vanlig dag. För ett drygt år sedan, del 4

Den här dagen skulle jag komma att få uppleva min första panikångestattack, vilket jag inte hade en susning om just då, jag visste inte ens att jag varken hade ångest eller depression för den delen, vilket var en stor del i ångesten, att jag inte visste vad det var.

 Jag vaknar runt fem och undrar vad det är som händer med min kropp. Jag kände panik ganska omgående. Jag blir oerhört rädd. En mycket märklig känsla kommer krypande. Jag vet inte vad jag ska göra, jag måste nog ta mig till toaletten. Den här dagen har jag mina älskade barn här, de ligger och sover ett par meter bort och om något hemskt kommer hända mig ska inte barnen behöva se det. 

 Jag hinner lagom in på toaletten när allt blir värre, det börjar snurra i huvudet, blodet i mina ådror känns som iskall sockerdricka som forsar fram, men jag svettas. Alla mina muskler i benen försvinner och jag mår så obeskrivligt illa. Nu börjar jag på riktigt tro att jag kollapsar. Jag måste lägga mig på golvet innan jag ramlar och slår i huvudet, för det känns som jag ska svimma, hela min kropp skakar, jag vet inte vad som händer och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag får hjärtklappning och kan inte andas, hyperventilerar. Borde jag ringa ambulans? Håller jag på att dö? Det vore ju skönt men det går ju inte, jag har ju barnen här.  Jag ligger som en lös deg på golvet. Jag är så rädd.  Jag kanske mår bättre om jag spyr, spyr upp det hemska. Jag kravlar mig fram till toan och trycker ner fingrarna i halsen om och om igen, jag kväljer och hulkar men det kommer inget, jag halar mig ner på golvet igen. Tårarna forsar ner för kinderna. Jag ligger där ensam och hjälplös på golvet och tror jag är på väg att dö. 

Ja, den här händelsen är inte någon angenäm upplevelse som ni förstår och det är svårt att sätta ord på känslor men jag hoppas ni kan förstå lite av vad jag vill beskriva. Fortsättning följer.

Puss o kram 

Ångest, Panikångest & Depression DEL 3

God afton!

Nu kommer ytterligare en del av min lilla miniberättelse. Lite inslag av hur jag såg på mig själv då och hur knepiga tankar jag hade...

 Jag ligger i sängen resten av dagen, sover och vaknar, sover och vaknar. Gråter. Jag är ensam, jag har ingen som är vid min sida och pysslar om mig. Jag har familj och mina vänner som är en bidragande orsak till att jag fortfarande lever, men jag har ingen bredvid mig som klappar på min kind när jag gråter, ingen som hämtar vatten när jag är törstig och ingen som håller om mig när jag vaknar och säger att allt kommer bli bra. Klockan blir efter en evighet 20 ungefär och då är det tillåtet att gå och lägga sig. Det snurrar i skallen och jag ställer en hink bredvid sängen. Försöker hitta en ställning där jag inte mår så illa så jag kan slappna av, men det finns inte. Hur jag än ligger känns det som jag ska spy. Jag vill spy, spy ur mig allt illamående, spy ur mig alla äckliga, vidriga och hemska känslor, känslor kväver mig, vet inte vad jag ska göra av dom. Det går inte att spy och även om jag skulle få ur mig några droppar så blir det inte bättre. Känslorna finns kvar.

Jag kanske inte är värd att må bra? Vad har jag gjort för att förtjäna att må så här? Kommer jag någonsin att må bra igen? Går allt emot mig av någon anledning. Varför går bilen sönder just nu? Varför blir jag hela tiden bortvald? Kommer jag vara ett andrahandsval för alltid. Varför blir jag den sårade, den svikna? Är det för att jag är ful, fet och äcklig? Det är ju det som jag själv ser i spegeln. Hur gör man för att gilla sig själv? Kan man lära sig det? Jag kanske inte är värd att må bra, jag kanske straffas. Hur ska jag nysta upp denna härva, hur fan ska jag ta mig upp ur denna kilometerdjupa svarta grop? 

Jag vill påminna er om att det här är för ett par år sedan och mycket har förändrats sedan dess. Kanske, om jag orkar och om ni vill, kommer jag att berätta om min resa fram till idag.

Ha det bäst så länge och stora kramen!

Ångest, Panikångest & Depression DEL 2

Nu kommer del 2 av min berättelse.

På TV:n är den någon reklam med ett barn, jag gråter hejdlöst men vet inte varför, det gör jag nästan varje dag. Min son har två matcher idag, sammandrag som det heter. Jag är mamma och måste titta på matcherna för det gör mammor. Pojken vill ju att jag ska titta, det gör honom glad, det vet jag. Första matchen fixar jag inte, det är för tidigt, mår alldeles för illa, det tar ett bra tag på morgonen för illamåendet att ge med sig aningen, om det gör det alls. Försöker intala mig själv att det är okej att missa en match, det går inte. Får vansinnigt dåligt samvete förstås och mår mer illa för nu måste jag ju naturligtvis titta på match nummer två. Jag måste alltså tvinga mig ur sägen, dra på mig kläder, sätta mig i bilen och åka till Triangelborg. Det känns som jag ska kräkas hela tiden, vet inte om jag kommer klara av det. Försöker andas djupt, men det hjälper inte, inget hjälper. Vad händer när jag kommer dit? Det är en massa människor där som jag måste prata med och vara trevlig mot. Dom kanske frågar hur jag mår och det orkar jag inte.  Jag tvingar på mig kläder och ger mig iväg, all gråt har gett mig huvudvärk, det känns som jag ska svimma. Jag börjar bli skakig så jag tar med en banan som jag försöker tvinga i mig, en tugga i taget. Det känns som jag har den värsta bakfyllan ungefär.

 Jag kommer fram till planen och där är en massa människor. Jag ser min son och en stor våg av ångest sköljer över mig, för att jag inte kom på första matchen. Jag mår så illa och är så svag att jag måste lägga mig ner, på konstgräset. Där ligger jag, lite vid sidan där ingen annan är, som en sladdrig trasa med huvudet lutande på min arm, som ligger plant efter marken och försöker titta när min son spelar match, för det gör en bra mamma. Jag orkar inte bry mig om folk tittar och undrar, jag pratar inte med någon. Matchen är lång och det känns som den aldrig tar slut, men den gör det till slut och jag får äntligen åka hem. Helt utmattad och utan någon som helst kraft kvar, ramlar jag ner i sängen igen men det värsta är att klockan bara hunnit bli 12.

Ha det bra gott folk och tack för att ni tog er tid! Kram

Ångest, Panikångest & Depression DEL 1

Nu börjar min berättelse om hur det är att ha ångest, panikångest och depression. Jag kommer skriva i omgångar så det inte ska bli för mycket text på en gång. Många av er tycker kanske att jag är för öppen och utelämnande, men det är så jag är. Jag vill att förståelsen från de som aldrig upplevt detta ska bli lite större, för deras egen och för den drabbades skull.

En helt vanlig dag för ungefär två år sedan.

Mina ögonlock rör sig, hjärnan säger att jag ska öppna dem, men jag vill inte. Jag orkar inte, jag kan inte. Jag mår illa, har en klump av oro i magen. Vill sova, sova hela tiden för då mår jag bra. Har jag tur somnar jag om en stund. Men tanken på att jag vaknar igen och inte kan somna om, ger mer ångest och jag mår mer illa.

 Jag ligger kvar och försöker hitta anledningar till varför jag ska kliva ur sängen. Jag hittar ingen.  Jo en, och det är att jag m å s t e gå upp. Det känns som jag ska kräkas, jag tvingar mig upp till toaletten, men jag kräks inte för det går inte, jag försöker flera gånger. Jag intalar mig själv att jag måste pina mig igenom den här dagen, sen blir det kväll och jag får gå och lägga mig igen. Vissa dagar kan det komma stunder då jag inte mår illa alls, men inte särskilt ofta.  Jag är hungrig men får inte i mig något, tvingar ner några klunkar näringsdryck. Jag lägger mig igen för jag kan inte vara uppe, tom på energi, och om jag lägger mig igen så kanske jag somnar om, så jag får befinna mig i min andra värld, där allt är vackert. För det stället är det enda stället jag vill vara på. Där är livet som det ska vara, oftast. Där kan jag känna lycka, glädje och kärlek.

Det får vara allt för den här gången, ta hand om varandra! Puss