Nu tänkte jag fortsätta berättelsen...
Alvin vaknar
och har ont i nacken och vill inte gå till skolan. Vad gör jag nu? Varför just
idag? Kan det bara inte gå lite smidigt med allt annat när jag mår så
bedrövligt?? Nix, det ska vara så svårt och jobbigt det bara går, precis som
det gjort hela tiden det senaste året. Har absolut ingen ork att ens tänka. Jag
säger att han får ringa till pappa så får han lösa problemet, för jag klarar
inte av att ringa någonstans. Fokuserar på att bara finnas till. Den dagen fick
barnen åka till sin pappa, nu kunde jag inte ta hand om mina barn på riktigt. Jag ska tillägga att jag inte riktigt minns vilken händelse som hör till vilken dag, men jag tror att det var
den dagen jag senare ringer vc och säger att de måste hjälpa mig, jag gråter så
jag knappt kan prata. Jag har tagit helt slut, jag är helt tömd ork och energi. Allt jag orkar är att andas. Den trevliga kvinnan i telefonen frågar mig om jag har tankar på att
göra illa mig själv, ja det har jag, jag både kan och vill men jag tänker inte göra det, svarar jag.
Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag klarar inte det här mer. Jag kunde inte vara själv, kunde inte ta hand om mig själv. Mamma fick vara hos mig. Illamåendet är fortfarande konstant och jag vill inte leva resten av mitt liv på det här viset. Tänk om jag kollapsar igen? Jag provar en massa olika piller mot
illamående, ingen av dem hade någon som helst effekt. Jag ville ringa ambulans,
de kanske kunde söva ner mig, så jag kunde sova bort detta helvete och vakna om några månader. Då skulle allt ont vara borta och mitt liv som vanligt igen, som om inget hade hänt, eller så kunde de droga ner mig bara.
Vad som helst bara jag slapp må så förbannat dåligt. Men så lätt är det naturligtvis inte. Illamåendet gick aldrig
över den dagen, och inte heller på natten. Jag fick sova korta stunder med
hjälp av insomningstabletter. Resterande tid av natten gick till att snurra runt i sängen och leta efter sovställningar där illamåendet blev aningen bättre, om än bara för en minut. Mamma sov kvar den natten. Nu vill jag inte vara
här mer, Nu var botten nådd och det fanns
bara en väg att gå.
Ni har nu fått läsa om ett par av de vidrigaste dagarna i mitt liv. Jag kommer fortsätta skriva om min resa men vet inte hur än. Finns så mycket att skriva så jag säkert skulle få ihop till en hel bok.
Ha det bäst så länge och ta hand om er själva och varandra! Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar