En annan helt
vanlig dag. För ett drygt år sedan, del 4
Den här
dagen skulle jag komma att få uppleva min första panikångestattack, vilket jag
inte hade en susning om just då, jag visste inte ens att jag varken hade ångest
eller depression för den delen, vilket var en stor del i ångesten, att jag inte
visste vad det var.
Jag
vaknar runt fem och undrar vad det är som händer med min kropp. Jag kände panik
ganska omgående. Jag blir oerhört rädd. En mycket märklig känsla kommer krypande. Jag vet inte vad jag ska göra, jag måste nog
ta mig till toaletten. Den här dagen har jag mina älskade barn här, de ligger och
sover ett par meter bort och om något hemskt kommer hända mig ska inte barnen
behöva se det.
Jag hinner lagom in på
toaletten när allt blir värre, det börjar snurra i huvudet, blodet i mina ådror
känns som iskall sockerdricka som forsar fram, men jag svettas. Alla mina
muskler i benen försvinner och jag mår så obeskrivligt illa. Nu börjar jag på
riktigt tro att jag kollapsar. Jag måste lägga mig på golvet innan jag ramlar
och slår i huvudet, för det känns som jag ska svimma, hela min kropp
skakar, jag vet inte vad som händer och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag
får hjärtklappning och kan inte andas, hyperventilerar. Borde jag ringa
ambulans? Håller jag på att dö? Det vore ju skönt men det går ju inte, jag har
ju barnen här. Jag ligger som en lös deg
på golvet. Jag är så rädd. Jag kanske
mår bättre om jag spyr, spyr upp det hemska. Jag kravlar mig fram till toan och
trycker ner fingrarna i halsen om och om igen, jag kväljer och hulkar men det
kommer inget, jag halar mig ner på golvet igen. Tårarna forsar ner för kinderna. Jag
ligger där ensam och hjälplös på golvet och tror jag är på väg att dö.
Ja, den här händelsen är inte någon angenäm upplevelse som ni förstår och det är svårt att sätta ord på känslor men jag hoppas ni kan förstå lite av vad jag vill beskriva. Fortsättning följer.
Puss o kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar