Hej mina fina läsare!
Har fått lite feedback på det jag skriver och det är positivt, vilket gör mig så glad. Det var den reaktionen jag hade önskat! Det ger ju inspiration till att fortsätta skriva! Så här kommer nu fortsättningen, del 5.
När det gått
en stund känner jag hur mitt blod sakta börjar blir varmt igen, jag kan få luft
till mina lungor och hjärtat slår jämnare slag. Jag öppnar mina svullna
rödgråtna ögon, ser mig omkring, till en början rör jag bara ögonen, och min
första tanke är, jag lever nog fortfarande. Jag är slapp som en disktrasa och
orkar inte röra mig. Illamåendet har om möjligt blivit värre och sitter
benhårt. Hur länge har jag legat här? Vad var det som hände? Är det nu min
kropp slutligen säger ifrån, har jag nått botten nu? Kommer jag någonsin kunna återhämta mig och bli frisk igen? Jag känner mig så rädd och hjälplös. Ligger bara där helt paralyserad och kommer på att min son har en läkartid klockan
åtta. Hur ska jag bära mig åt, måste ju
boka av. Finns ju ingen möjlighet i världen att jag kan ta mig dit i det skick
jag befinner mig i.
Jag vänder
på huvudet försiktigt och ser min telefon ligga på golvet en bit bort, lyfter
armen och jag når den precis. Letar fram numret som jag turligt nog har inlagt
i kontakter, och trycker på ring. Jag måste sätta på högtalare för jag orkar
inte längre hålla luren till mitt öra. Jag får prata med telefonsvararen, Jag
andas fortfarande häftigt och märker att jag inte har någon ork att ens prata.
Tar ett ord i taget och tar ett djupt andetag mellan varje. Jag låg kvar länge
på golvet, vet inte hur länge och jag vet inte om jag var vaken eller om jag
sov, kanske både och. Jag hade inga krafter till att resa mig, men barnen måste
ju väckas, hur ska det gå till? Jag kan
ju inte ropa på dom för dom kan ju inte se sin mamma ligga likblek i en hög på
badrumsgolvet. På något vis fann jag krafter att ta mig tillbaka till sängen,
men jag har ingen aning om hur.
Det var alles för denna gång! Puss o kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar