Usel

Har nog aldrig kännt mig så värdelös tror jag. Jag fattar verkligen inte vad som händer! Vad fan kan jag ha gjort för ont? Pallar fan inte mer. På riktigt. Det ena avlöser det andra. Och det ena är troligtvis orsak till det andra och jag vet inte vad jag ska göra? Vad ska jag ta mig till för jag står inte ut. När jag känner att, ja, idag har det kännts skapligt, DÅ kommer nästa käftsmäll. Precis som att jag ska inte komma här och tro att något ska vara bra, lätt, glatt, lyckligt, ååånej, här ska pumpas så mycket skit och olycka det bara går!! Jag är helt tom, och jag undrar om det tomrummet nånsin kommer att fyllas, verkar som att någon/något går och pyser ut energi vartefter. Vill inte mer nu, det räcker.

Hej

Här igen!

Tankeverksamheten fortsätter, men jag blir inte ett dugg klokare. Finaste Mathilda blev Spin-instruktör idag, STORT Grattis, du är fett värd det här! Grymt bra kämpat och modigt!!

Jag har blivit brill-orm idag! Men bara läs...

Nää jag blir inte så mycket klokare av det här idag känner jag. Får bli mer en annan dag. Men tankarna går som vanligt på högvarv...

Ja, en kul sak är ju att vi ska ut på Grappa och käka i morrn med bästa tjixen!

Hej då

Älskar

Jag älskar min kusin Åsa och jag älskar min vän Mathilda. Ni är dom som har funnits för mig hela tiden och stått ut med med att mitt gnäll, tjat och ältande. Inte många i denna värld skulle göra det! Världen skulle vara ett bättre ställa att leva på om det fanns fler som ni. Och ni vet att jag kommer alltid värdera er vänskap högst och kommer alltid finnas för er, dag som natt! Ni måste veta att ni är viktiga för mig! Vad hade jag gjort utan er? Ni är bäst och det är en ära att få vara er vän! Massa kärlek till er!!

Varför?

Varför är ju ett jävligt jobbigt ord, om man inte har svaret! Det jag undrar är ju varför jag blev förvånad?? För varför skulle det gå min väg? Varför skulle jag förtjäna det eller vara värd det? Bittert, ja, det är möjligt men jag bryr mig inte. Martyr, ja, kanske det också, men jag bryr mig inte om det heller för jag kan inte rå för hur jag känner. Och det finns så många saker som jag inte orkar bry mig om för att den lilla energi jag har, ska räcka, till vesäntliga saker och personer. Varför frågar jag mig själv varför?

Snurrigt

Tankar tankar, hela tiden tankar! Släpp mig! Måste få vila, måste få ro! Försvinn allt virrvarr och gör mig fri!

S A K N A R

Just nu saknar jag. Jag saknar som fan.

Här igen...

Ibland känner jag att det var så orättvist. Varför fick jag inte chansen? Var jag inte värd ens en chans? Det värsta är att hur mycket jag än själv tycker det så spelar ju det ingen som helst roll. Det är som det är, och det var som det var, men inte som jag trodde. Man kan fundera över huruvida ältande är bra eller dåligt. Kanske är det både och? Någon sa att man kunde byta ut ordet älta till utvärdera, eller kanske bearbeta...det kanske är samma sak? Det kanske inte är bra att älta i det förflutna, man stjäl ju tid från nuet. Men blir inte nuet bättre om man bearbetat svåra känslor? Annars blir man väl förföljd om man bara trycker bort dom? Vi är väl alla olika såklart, men jag kan inte bara glömma. Jag behöver svar, Ja, jag behöver fanimej svar!! Men hur ska det gå till? Jag har ju inte några svar...Eller gör svaren för ont? Är det värt att få dom ändå? JA! För då kanske man kan släppa och gå vidare. I stället för att bara stå och trampa! Kanske hjälper om jag skriver av mig lite då och då....

What´s the point?

Varför har jag den här bloggen?? Jag skriver ju aldrig, eller jo, det gör jag visst! Jag skriver nästan varje dag. MEN jag publicerar det aldrig. Då kan man ju undra varför. Ja inte vet jag. Har svårt att dra gränsen för vad som faktiskt är för privat. Känslomänniska som jag är så har jag så jävulskt mycket inom mig som jag behöver få ut, men jag vet inte om det här är rätt forum...haha, vilket skämt egentligen, precis som om det är så många som ens läser här??!! Njae, det är lite dubbelt, samtidigt som jag vill tala om för hela världen hur jag känner, eller kanske inte hela världen men...ja, så vill man ju inte vara nån martyr heller och bara gnälla hela tiden...och jag vill inte göra någon illa...

Har varit med om så otroligt mycket och intensivt känslosamma saker de senaste månaderna, som jag inte upplevt under många år sammantaget. Detta har några av mina få utvalda underbara vänner bittert fått erfara...vad skulle jag göra utan er?? Ni vet vilka ni är! All kärlek till er! Håller fortfarande på att laga mig själv från denna milslånga berg och dalbana och jag kan tala om att jag vet att jag lever...

Ibland blir det fel, allt som bara kan gå fel, blir fel och jag tycker inte att jag förtjänade det. Kanske själviskt men jag tycker verkligen inte att jag förtjänade etta. Nu är det kanske tal i gåtor för vissa men då får det vara det. Det är så lätt att hela tiden lägga skulden på sig själv, vad har jag gjort för att förtjäna det här? När man har en sån stark känsla för något och tror till hundra på något, men att det sen visar sig att det inte alls var så, är som att sticka en kniv i hjärtat och veva runt ett par varv, utan att ha någon nål och tråd att laga med, och inget limm, ingen tejp, ingenting, det bara lämnas helt öppet, utan skydd.

Tro och hopp är inga begrepp som jag för tillfället anser vara positiva, vad ska man tro på? Jag kan sträcka mig till att tro på människors godhet. Varför ska jag hoppas? Jo, jag kan hoppas, hoppas att tiden läker. Jag har upplevt ångest och sorg i kombination. Lägg till lite smärta i det. Obeskrivlig känsla jag aldrig förut upplevt. Då handlar det om att bara ta sig igenom dagen. För i morgon känns det bättre...Har fått en liten liten inblick i hur människor med panikångest tampas med, men endast en mikrodel, och det var hemskt nog! Jag ska publicera det här men troligt är att jag ångrar mig och tar bort det sen...hur som helst så får ni ha det så bra alla underbara människor! LOVE