Varför har jag den här bloggen?? Jag skriver ju aldrig, eller jo, det gör jag visst! Jag skriver nästan varje dag. MEN jag publicerar det aldrig. Då kan man ju undra varför. Ja inte vet jag. Har svårt att dra gränsen för vad som faktiskt är för privat. Känslomänniska som jag är så har jag så jävulskt mycket inom mig som jag behöver få ut, men jag vet inte om det här är rätt forum...haha, vilket skämt egentligen, precis som om det är så många som ens läser här??!! Njae, det är lite dubbelt, samtidigt som jag vill tala om för hela världen hur jag känner, eller kanske inte hela världen men...ja, så vill man ju inte vara nån martyr heller och bara gnälla hela tiden...och jag vill inte göra någon illa...
Har varit med om så otroligt mycket och intensivt känslosamma saker de senaste månaderna, som jag inte upplevt under många år sammantaget. Detta har några av mina få utvalda underbara vänner bittert fått erfara...vad skulle jag göra utan er?? Ni vet vilka ni är! All kärlek till er! Håller fortfarande på att laga mig själv från denna milslånga berg och dalbana och jag kan tala om att jag vet att jag lever...
Ibland blir det fel, allt som bara kan gå fel, blir fel och jag tycker inte att jag förtjänade det. Kanske själviskt men jag tycker verkligen inte att jag förtjänade etta. Nu är det kanske tal i gåtor för vissa men då får det vara det. Det är så lätt att hela tiden lägga skulden på sig själv, vad har jag gjort för att förtjäna det här? När man har en sån stark känsla för något och tror till hundra på något, men att det sen visar sig att det inte alls var så, är som att sticka en kniv i hjärtat och veva runt ett par varv, utan att ha någon nål och tråd att laga med, och inget limm, ingen tejp, ingenting, det bara lämnas helt öppet, utan skydd.
Tro och hopp är inga begrepp som jag för tillfället anser vara positiva, vad ska man tro på? Jag kan sträcka mig till att tro på människors godhet. Varför ska jag hoppas? Jo, jag kan hoppas, hoppas att tiden läker. Jag har upplevt ångest och sorg i kombination. Lägg till lite smärta i det. Obeskrivlig känsla jag aldrig förut upplevt. Då handlar det om att bara ta sig igenom dagen. För i morgon känns det bättre...Har fått en liten liten inblick i hur människor med panikångest tampas med, men endast en mikrodel, och det var hemskt nog! Jag ska publicera det här men troligt är att jag ångrar mig och tar bort det sen...hur som helst så får ni ha det så bra alla underbara människor! LOVE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar