God afton!
Nu kommer ytterligare en del av min lilla miniberättelse. Lite inslag av hur jag såg på mig själv då och hur knepiga tankar jag hade...
Jag ligger i sängen resten av dagen, sover och
vaknar, sover och vaknar. Gråter. Jag är ensam, jag har ingen som är vid min
sida och pysslar om mig. Jag har familj och mina vänner som är en bidragande orsak
till att jag fortfarande lever, men jag har ingen bredvid mig som klappar på
min kind när jag gråter, ingen som hämtar vatten när jag är törstig och ingen
som håller om mig när jag vaknar och säger att allt kommer bli bra. Klockan
blir efter en evighet 20 ungefär och då är det tillåtet att gå och lägga sig.
Det snurrar i skallen och jag ställer en hink bredvid sängen. Försöker hitta en
ställning där jag inte mår så illa så jag kan slappna av, men det finns inte.
Hur jag än ligger känns det som jag ska spy. Jag vill spy, spy ur mig allt
illamående, spy ur mig alla äckliga, vidriga och hemska känslor, känslor kväver
mig, vet inte vad jag ska göra av dom. Det går inte att spy och även om jag
skulle få ur mig några droppar så blir det inte bättre. Känslorna finns kvar.
Jag kanske
inte är värd att må bra? Vad har jag gjort för att förtjäna att må så här?
Kommer jag någonsin att må bra igen? Går allt emot mig av någon anledning.
Varför går bilen sönder just nu? Varför blir jag hela tiden bortvald? Kommer
jag vara ett andrahandsval för alltid. Varför blir jag den sårade, den svikna? Är
det för att jag är ful, fet och äcklig? Det är ju det som jag själv ser i
spegeln. Hur gör man för att gilla sig själv? Kan man lära sig det? Jag kanske
inte är värd att må bra, jag kanske straffas. Hur ska jag nysta upp denna
härva, hur fan ska jag ta mig upp ur denna kilometerdjupa svarta grop?
Jag vill påminna er om att det här är för ett par år sedan och mycket har förändrats sedan dess. Kanske, om jag orkar och om ni vill, kommer jag att berätta om min resa fram till idag.
Ha det bäst så länge och stora kramen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar