Avstickare

Hej alla fina!

Tänkte bara göra en liten "avstickare" från min lilla miniserie om ångest och depression. Ångest och depression är inget som plötsligt dyker upp utan anledning. Det är något som smyger sig på under en lång tid. I mitt fall kan jag i efterhand se tillbaka åtminstone åtta år och se symtom, som jag förstås inte visste då.

Det finns en hel del sidoeffekter av denna åkomma. Bland annat torgskräck. Det innebär att man blir folkskygg och vill egentligen varken träffa eller prata med någon, inte ens nära vänner. Det blir för jobbigt, det skapar ångest. Fråga mig inte varför för det har jag ingen aning om. Man vill, men det går inte. Det har gjort att jag mer eller mindre tappat kontakten med flera av mina vänner. Jag vill bara tala om att det absolut inte varit med vilja. Jag kan fortfarande ha svårt med den sociala biten och är gärna hemma själv vissa dagar.

Jag har i hela mitt liv varit överkänslig, har liksom inget skydd, ingen sköld. Alla mina sinnen jobbar heltid med att bearbeta allt som kommer till mig, det finns inget filter som rensar bort det onödiga. Känslor och tankar lagras i mig och till slut är det överfullt, det liksom rinner över. Jag vet inte hur jag ska hantera allt. Det blir oerhört påfrestande. Framför allt när det gäller relationer, främst kärleksrelationer. Allt mitt fokus har legat på vad han tycker och känner. Tycker han om mig? Vill han ha mig? Alltid har jag utgått från att oroa mig över hur han tycker och känner. Det har varit viktigast, att jag ska vara omtyckt och älskad. Att vara behövd och bli bekräftad. Av andra...

Jag glömde bort mig själv. Vad vill jag? Vad känner jag? Det var inget viktigt, jag hade ingen aning om att jag ignorerade mig så totalt. Hade ingen aning om hur man tycker om sig själv. Kan man ens föra det utan att vara ego? Behöver ego vara något fult alltid? Eller kan man göra något för sig själv utan att vara egoistisk? Ja, det vet jag nu, när jag är 41 år gammal.

Att ha dålig självkänsla eller i mitt fall ingen självkänsla alls, leder till en massa olika märkliga sätt att bete sig, tänka och känna. Det tror jag är huvudorsaken till min ångest. Jag tror att det mesta grundar sig i hur man ser på sig själv och sin självkänsla.

Ja orsakerna är många och det skulle ta en oändlig tid att börja från den dagen jag föddes, så det ska jag  inte göra. Kommer skriva ner lite tankar så här ibland, när andan faller på. Kanske blir osammanhängande när jag bara skriver det som kommer till mig, men det får bli en del av charmen. Nu ska jag vara lite kreativ så ta hand om varandra så fortsätter miniserien nästa gång vi ses!

Stora kramen!