Ångest, Panikångest & Depression DEL 2

Nu kommer del 2 av min berättelse.

På TV:n är den någon reklam med ett barn, jag gråter hejdlöst men vet inte varför, det gör jag nästan varje dag. Min son har två matcher idag, sammandrag som det heter. Jag är mamma och måste titta på matcherna för det gör mammor. Pojken vill ju att jag ska titta, det gör honom glad, det vet jag. Första matchen fixar jag inte, det är för tidigt, mår alldeles för illa, det tar ett bra tag på morgonen för illamåendet att ge med sig aningen, om det gör det alls. Försöker intala mig själv att det är okej att missa en match, det går inte. Får vansinnigt dåligt samvete förstås och mår mer illa för nu måste jag ju naturligtvis titta på match nummer två. Jag måste alltså tvinga mig ur sägen, dra på mig kläder, sätta mig i bilen och åka till Triangelborg. Det känns som jag ska kräkas hela tiden, vet inte om jag kommer klara av det. Försöker andas djupt, men det hjälper inte, inget hjälper. Vad händer när jag kommer dit? Det är en massa människor där som jag måste prata med och vara trevlig mot. Dom kanske frågar hur jag mår och det orkar jag inte.  Jag tvingar på mig kläder och ger mig iväg, all gråt har gett mig huvudvärk, det känns som jag ska svimma. Jag börjar bli skakig så jag tar med en banan som jag försöker tvinga i mig, en tugga i taget. Det känns som jag har den värsta bakfyllan ungefär.

 Jag kommer fram till planen och där är en massa människor. Jag ser min son och en stor våg av ångest sköljer över mig, för att jag inte kom på första matchen. Jag mår så illa och är så svag att jag måste lägga mig ner, på konstgräset. Där ligger jag, lite vid sidan där ingen annan är, som en sladdrig trasa med huvudet lutande på min arm, som ligger plant efter marken och försöker titta när min son spelar match, för det gör en bra mamma. Jag orkar inte bry mig om folk tittar och undrar, jag pratar inte med någon. Matchen är lång och det känns som den aldrig tar slut, men den gör det till slut och jag får äntligen åka hem. Helt utmattad och utan någon som helst kraft kvar, ramlar jag ner i sängen igen men det värsta är att klockan bara hunnit bli 12.

Ha det bra gott folk och tack för att ni tog er tid! Kram