Ångest, Panikångest & Depression DEL 1

Nu börjar min berättelse om hur det är att ha ångest, panikångest och depression. Jag kommer skriva i omgångar så det inte ska bli för mycket text på en gång. Många av er tycker kanske att jag är för öppen och utelämnande, men det är så jag är. Jag vill att förståelsen från de som aldrig upplevt detta ska bli lite större, för deras egen och för den drabbades skull.

En helt vanlig dag för ungefär två år sedan.

Mina ögonlock rör sig, hjärnan säger att jag ska öppna dem, men jag vill inte. Jag orkar inte, jag kan inte. Jag mår illa, har en klump av oro i magen. Vill sova, sova hela tiden för då mår jag bra. Har jag tur somnar jag om en stund. Men tanken på att jag vaknar igen och inte kan somna om, ger mer ångest och jag mår mer illa.

 Jag ligger kvar och försöker hitta anledningar till varför jag ska kliva ur sängen. Jag hittar ingen.  Jo en, och det är att jag m å s t e gå upp. Det känns som jag ska kräkas, jag tvingar mig upp till toaletten, men jag kräks inte för det går inte, jag försöker flera gånger. Jag intalar mig själv att jag måste pina mig igenom den här dagen, sen blir det kväll och jag får gå och lägga mig igen. Vissa dagar kan det komma stunder då jag inte mår illa alls, men inte särskilt ofta.  Jag är hungrig men får inte i mig något, tvingar ner några klunkar näringsdryck. Jag lägger mig igen för jag kan inte vara uppe, tom på energi, och om jag lägger mig igen så kanske jag somnar om, så jag får befinna mig i min andra värld, där allt är vackert. För det stället är det enda stället jag vill vara på. Där är livet som det ska vara, oftast. Där kan jag känna lycka, glädje och kärlek.

Det får vara allt för den här gången, ta hand om varandra! Puss