Ångest, Panikångest & Depression DEL 7

Goder afton!

Nu tänkte jag ge er del 7. Så ska jag passa på att ge er alla en stor kram så här på självaste kramens dag! Kraaaaaam!

Jag fick snabbt en tid till läkare, några dagar senare bara. Hade fått komma dagen efter redan men det fanns inte en chans att jag skulle orka. Det är som jag tidigare beskrev när jag skulle ta mig iväg på match. Men nu var det hundra gånger värre. Bara att gå utanför dörren var en bedrift. Rädslan och ångesten över att träffa någon jag känner var helt galen. Jag grät mig igenom läkarbesöket, som resulterade i en remiss till psykoterapeut och ångestdämpande medicin. Nu skulle resan tillbaka börja. Nu skulle jag ta tillbaka mitt liv. Nu skulle jag behöva ta fram alla jobbiga saker och börja bearbeta. Saker som man är medveten om och saker man inte alls hade trott skulle ha påverkat. Hur långt tillbaka i tiden var man tvungen att gräva? Kommer den här kvinnan kunna hjälpa mig? Hur ska hon hjälpa mig? Vad händer annars? Och medicinen, kommer den göra skillnad? Kommer jag fortfarande vara mig själv? Kommer jag inte kunna känna något alls? 

Till en början kunde man känna sig sämre innan det skulle vända, och det gjorde det. Biverkningslistan var kilometerlång, och några av dom fick jag prova på. Tur var att jag hade nära och kära i min omgivning som äter denna typ av medicin, som visste vad det handlade om. Jag bet ihop och härdade ut de första veckorna och jag började märka att illamåendet avtog för att efter några veckor helt lysa med sin frånvaro. Jag trodde inte det var sant. Jag mådde inte illa, inte alls. Vågade knappt hoppas att ett piller mot ångest och depression var det som skulle ta bort illamåendet! Vilken obeskrivlig befrielse! Det kändes som jag kunde dra in frisk luft i lungorna, det fanns hopp. Inte nog med att illamåendet försvann, känslorna försvann. Till en början kändes det som att dom försvann helt. Från att vara överkänslig till att inte känna alls var en ytterst märklig upplevelse. Med tiden kom känslor tillbaka, men mer i lagom mängd, hanterbart. Det tog ungefär tre månader innan jag fick tid hos terapeuten och det var perfekt tajming. Min kropp och mitt psyke hade hunnit stabilisera sig något av medicinen, vilket jag tror var avgörande för att kunna jobba med mig själv över huvud taget. Att kunna prata utan att få panik och gråta ögonen ur sig hela tiden. Ganska snabbt insåg jag att den här kvinnan kommer kunna hjälpa mig, och det gjorde hon med besked. Det klickade direkt och hon hjälpte mig att ta tillbaka mitt liv. 

Det var alles för denna gång! På återseende!