Skit

Så här en halvtimme innan tandläkaren är jag inte helt nöjd med mitt beslut att inte avboka tiden. Det ska väl vara själva fan vad tankar och känslor ställer till det. Andas djupt, håll dig lugn, inget kan hända, det är inte farligt! Slå ångesten på truten!

Kämpa, lev idag!

Bättre

God "morgon"!

Vaknade 4.30 med en jävulsk huvudvärk, tog en ipren och la mig igen. Kände inte så mycket ångest, tack ska jag ha. Somnade om och vaknar omkring 10.30 och har fortfarande skallebank from hell! Ser i springan på persiennen att solen skiner, härligt tänker jag, vilket innebär att jag idag mår bättre. Mår inte illa och ångesten verkar hålla avstånd. Hoppas, hoppas att det håller i sig!

puss på er!

Dagen snart slut

Dagens flesta av dagens timmar har svept förbi. Jag har sovit bort kanske sex av dom, och vaknat med ångest varje gång. Jag hinner andas lite mellan varven då det tack och lov går i vågor. Illamåendet gör att jag inte får i mig nåt att äta, trots att jag är hungrig, knepigt.

Det jobbiga är ju tankarna och känslorna som jag måste brottas med. Hoppas så otroligt mycket att jag mår bättre i morgon när jag slår upp mina gröngråblå.

Jag saknar mina barn så otroligt mycket men vill samtidigt inte att dom ska se sin mamma må dåligt. Tur att barnens far fattar vad detta handlar om, det hjälper mycket! För övrigt är det underbart att jag har så oerhört mycket stöd av er alla, Det hjälper och jag är oändligt tacksam!!

Ångest...vilket jävla påfund, att man kan må så sjukt fysiskt dåligt av en känsla, en ofarlig känsla, helt sinnes!

Kärlek till er!

Ni får följa med...

Sitter i min soffa och tårarna faller längs mina kinder. Idag är det jobbigt. Tänkte försöka skriva mig igenom det.

För en vecka sedan bestämde jag mig för att halvera min medicindos. Jag tyckte jag mådde bra och tänkte att jag har bra kontroll och vet hur jag ska hantera ångesten. Det har gått bra fram tills nu. Inatt faktiskt. Kände hur den smög sig på. Första jag tänkte: Nej, faaan, jag som hade trott att det skulle bli såååå bra. Somnade om och vaknar med den där äckliga känslan, som jag hade glömt bort hur vidrig den är. Får springa på toa flera gånger, och jag ligger och skakar.

Okej, nu måste jag fokusera. Hur har jag lärt mig att jag ska göra, jo andas, bege till min inre styrkeplats. Men va fan har jag gjort?? Nu börjar också destruktiva tankar och känslor återuppstå. Varför gör jag så här? Varför får jag för mig att halvera dosen när jag mår bra?? Jag börjar bli stabil och då ska jag förstöra allt igen. Fan så dumt. Hur kan jag göra så här mot mina barn? Nu kommer ju dom komma i obalans igen. Nu ska dom behöva se sin mamma må dåligt igen. Hur jävla dum får man bli?

Idag skulle jag städa och snygga till hemma för ikväll kommer barnen hem. Som jag längtat. Dom kommer vara här när jag kommer hem från jobbet ikväll. Klarar jag av att jobba? Tänk om jag bryter ihop på jobbet, eller får en panikångestattack där? 

Ja nu är allt det här sånt jag får jobba så jävla hårt för att skjuta undan, för verkligheten ser ju ut på ett annat sätt. 

Jag valde ju inte att sänka dosen för att jag skulle må sämre, eller för att det skulle bli skit för mina barn. Att inte klandra och döma sig själv är så fantastiskt svårt. Det här visar också tydligt hur mycket medicinen faktiskt har hjälpt mig och fortfarande gör.

Idag gick jag upp till min "normala" dos, och hoppas för allt jag är värd att det stabiliseras jävligt snabbt igen.

Tack för allt stöd. Återkommer...

LE

Le och säg hej. Ge en enkel komplimang. Mottagaren blir glad och du själv blir glad. "Du är så rar" "Jag tycker om dig" Det behöver inte vara så svårt. Med några enkla ord och ett leende kan göra stor stor skillnad!

Stor Kram till er alla!

Terapeuten

Tänkte berätta lite om hur det var för mig att gå i psykoterapi. Som vanligt kanske jag redan skrivit om vissa saker men jag orkar inte läsa igenom allt och dubbelkolla så det får ni stå ut med.

Jag hade ingen aning om denna psykoterapeut skulle kunna hjälpa mig, och om hon skulle kunna det, hur skulle det gå till. Jag har bara träffat kurator förut och det var inget som jag kunde dra någon nytta av alls. Jag hade en vision och önskan om hur jag ville att det skulle vara. Så blev det. Denna fantastiskt proffsiga och duktiga terapeut hjälpte mig med så obeskrivligt mycket! Vart ska jag ens börja? Hon frågade vad jag skulle vilja ha hjälp med. Listan blev lång; självkänsla, älska mig själv, mitt kontrollbehov, mina höga krav på mig själv, min prestationsångest och en sak till som jag inte ens reflekterat över själv, att fokusera på vad JAG vill och vad JAG känner. En helt ny insikt. Hela mitt liv har jag bara fokuserat på vad andra vill tycker och känner. Allt jag gjort i mitt liv har handlat om att göra saker för andra och för att andra ska tycka om mig. 

Att tycka om mig själv var totalt bortglömt. Att tänka på vad jag känner har aldrig slagit mig. Detta uppvaknande har fått mig att se på mitt förflutna med helt andra ögon. Jag kan förstå varför jag gjorde som jag gjorde i vissa situationer. Jag jobbade stenhårt på att få bekräftelse, av andra. Jag visste inte att man kunde bekräfta sig själv och följaktligen inte hur man gjorde det. Om man inte tycker om sig själv så är det ju inte konstigt att man vill att alla andra gör det.

Egentligen kan man säga att hela min existens har kretsat kring bekräftelse, det hänger ihop med så otroligt mycket. Allt går liksom hand i hand som lite klyshigt sagt blir som ett pussel som ska lösas. Jag har inte haft en enda bit på plats, inte ens kanterna, som är lättast av allt. Detta pussel har jag kommit en bit på nu. Jag har lagt det själv, med hjälp av de verktyg som terapeuten hjälpt mig att hitta. Jag har fått hjälp med styrka och kärlek från familj och vänner. Men jag har lagt bitarna själv. Det har varit tufft och lärorikt. Än är inte pusslet klart, om det ens blir det någon gång. Men ramen är lagd.

Alla bitar i ens livspussel måste liksom passa i varandra, kroka ihop, och hur man gör det har jag behövt hjälp med, och det är där terapeuten gjort underverk! Det är så svårt att beskriva för det är inte hon som sagt vad och hur jag måste göra utan hon har lockat fram det ur mig, genom att ställa frågor eller påståenden. I stort sett varje gång jag träffat henne har jag fått en aha-upplevelse och gått därifrån i ett glädjerus för alla nya insikter. 

Hoppas ni alla får en härlig Söndag i det vackra sommarvädret! Puss o kram