Terapeuten

Tänkte berätta lite om hur det var för mig att gå i psykoterapi. Som vanligt kanske jag redan skrivit om vissa saker men jag orkar inte läsa igenom allt och dubbelkolla så det får ni stå ut med.

Jag hade ingen aning om denna psykoterapeut skulle kunna hjälpa mig, och om hon skulle kunna det, hur skulle det gå till. Jag har bara träffat kurator förut och det var inget som jag kunde dra någon nytta av alls. Jag hade en vision och önskan om hur jag ville att det skulle vara. Så blev det. Denna fantastiskt proffsiga och duktiga terapeut hjälpte mig med så obeskrivligt mycket! Vart ska jag ens börja? Hon frågade vad jag skulle vilja ha hjälp med. Listan blev lång; självkänsla, älska mig själv, mitt kontrollbehov, mina höga krav på mig själv, min prestationsångest och en sak till som jag inte ens reflekterat över själv, att fokusera på vad JAG vill och vad JAG känner. En helt ny insikt. Hela mitt liv har jag bara fokuserat på vad andra vill tycker och känner. Allt jag gjort i mitt liv har handlat om att göra saker för andra och för att andra ska tycka om mig. 

Att tycka om mig själv var totalt bortglömt. Att tänka på vad jag känner har aldrig slagit mig. Detta uppvaknande har fått mig att se på mitt förflutna med helt andra ögon. Jag kan förstå varför jag gjorde som jag gjorde i vissa situationer. Jag jobbade stenhårt på att få bekräftelse, av andra. Jag visste inte att man kunde bekräfta sig själv och följaktligen inte hur man gjorde det. Om man inte tycker om sig själv så är det ju inte konstigt att man vill att alla andra gör det.

Egentligen kan man säga att hela min existens har kretsat kring bekräftelse, det hänger ihop med så otroligt mycket. Allt går liksom hand i hand som lite klyshigt sagt blir som ett pussel som ska lösas. Jag har inte haft en enda bit på plats, inte ens kanterna, som är lättast av allt. Detta pussel har jag kommit en bit på nu. Jag har lagt det själv, med hjälp av de verktyg som terapeuten hjälpt mig att hitta. Jag har fått hjälp med styrka och kärlek från familj och vänner. Men jag har lagt bitarna själv. Det har varit tufft och lärorikt. Än är inte pusslet klart, om det ens blir det någon gång. Men ramen är lagd.

Alla bitar i ens livspussel måste liksom passa i varandra, kroka ihop, och hur man gör det har jag behövt hjälp med, och det är där terapeuten gjort underverk! Det är så svårt att beskriva för det är inte hon som sagt vad och hur jag måste göra utan hon har lockat fram det ur mig, genom att ställa frågor eller påståenden. I stort sett varje gång jag träffat henne har jag fått en aha-upplevelse och gått därifrån i ett glädjerus för alla nya insikter. 

Hoppas ni alla får en härlig Söndag i det vackra sommarvädret! Puss o kram