Ångest, Panikångest & Depression DEL 1

Nu börjar min berättelse om hur det är att ha ångest, panikångest och depression. Jag kommer skriva i omgångar så det inte ska bli för mycket text på en gång. Många av er tycker kanske att jag är för öppen och utelämnande, men det är så jag är. Jag vill att förståelsen från de som aldrig upplevt detta ska bli lite större, för deras egen och för den drabbades skull.

En helt vanlig dag för ungefär två år sedan.

Mina ögonlock rör sig, hjärnan säger att jag ska öppna dem, men jag vill inte. Jag orkar inte, jag kan inte. Jag mår illa, har en klump av oro i magen. Vill sova, sova hela tiden för då mår jag bra. Har jag tur somnar jag om en stund. Men tanken på att jag vaknar igen och inte kan somna om, ger mer ångest och jag mår mer illa.

 Jag ligger kvar och försöker hitta anledningar till varför jag ska kliva ur sängen. Jag hittar ingen.  Jo en, och det är att jag m å s t e gå upp. Det känns som jag ska kräkas, jag tvingar mig upp till toaletten, men jag kräks inte för det går inte, jag försöker flera gånger. Jag intalar mig själv att jag måste pina mig igenom den här dagen, sen blir det kväll och jag får gå och lägga mig igen. Vissa dagar kan det komma stunder då jag inte mår illa alls, men inte särskilt ofta.  Jag är hungrig men får inte i mig något, tvingar ner några klunkar näringsdryck. Jag lägger mig igen för jag kan inte vara uppe, tom på energi, och om jag lägger mig igen så kanske jag somnar om, så jag får befinna mig i min andra värld, där allt är vackert. För det stället är det enda stället jag vill vara på. Där är livet som det ska vara, oftast. Där kan jag känna lycka, glädje och kärlek.

Det får vara allt för den här gången, ta hand om varandra! Puss

Försvinn!!

Alltså jag vet inte vad som händer nu. De senaste dagarna har jag känt mig så ledsen och ensam. Det är jobbigt när det kommer såna dagar och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Får liksom panik, vill bara skrika och gråta. Jag vet att det blir bättre. Och jag vet att man ska tänka positivt och vara tacksam för det man har och bla bla bla! Jag ÄR tacksam för vad jag har, så vansinnigt tacksam men det hjälper inte alltid! Och ja visst är det skitlätt att tänka positivt, när allt går bra och man har allt man kan önska, inga problem, att få det rådet när man mår sämst av någon som mår bäst är som att få en käftsmäll! Naturligtvis är det ur välvilja man säger så, det fattar väl jag också, men det funkar inte. Sorry. En gnutta ångest infinner sig och det är otroligt jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra för att få den att försvinna. Dom säger att det blir bättre med tiden men just nu känns det tvärt om, känns som det blir jobbigare bara. FAN för dessa dagar! Försvinn! Försvinn!

Hej

Tjohoo!

Saknat mig? Ja, det går i vågor som jag sagt tidigare, det får man stå ut med! :) Läget nu då? Jovars, det rullar på och jag känner mig rätt bra faktiskt. I lördags var en riktigt kul dag och det gav mig energi! Har barnen hos mig och det är som det ska :) Denna vecka har varit full rulle och det är bra för det håller tankarna borta! I helgen fortsätter det proppade schemat med cup för A både lördag och söndag! Idag är nog den enda dagen det inte är något inplanerat!

För den som inte vet så har jag fortfarande inget jobb och jag funderar på vad jag ska plugga, för något jobb känns avlägset att få :( Medicinsk sekreterare är en fundering...

Midsommar närmar sig också och det finns några alternativ så inte helt bestämt än.
Nä, det får räcka för idag! Må väl vänner! puss

skapligt

Den här dagen har flytit på ganska skapligt. Gick promenad i Vilsta med Patric i det underbara vädret! Vi mötte Jessica som så trevligt bjöd hem oss på fika! Mycket trevligt :) Resten av dagen har egentligen spenderats på balkongen. Soft alltså. Nu på kvällskvisten känns det dock inte lika bra längre, känner mig ledsen och nedstämd och det känns väldigt tungt :( Åkte en sväng till Lustis med Patric och träffade härliga gubbar, men inte ens det hjälpte mig att bli gladare. Konstigt hur man kan falla ihop i humöret på det viset...eller kanske inte egentligen om man tänker på situationen just nu.

Nåväl, i morrn är det fredag, vad nu det gör för skillnad :/ det ska bli fint väder igen och jag tänker troligtvis ta en promenix även då. Hoppas jag är vid gott mod :) Kanske drar till Ikea, får se. Har fått avslag på ytterligare två jobb jag sökt också, jättekul, det går bra nu...nä nu ska jag inte gnälla mer, hörs en annan gång! Kyss

Handikappad

Ibland undrar jag om vissa människor är socialt handikappade? Jag menar på riktigt. Saker som för mig kan verka solklart och självklart är inte alls det för någon annan. Det kanske kan misstagas för att vara dryg eller nonchalant? Jag har så svårt så svårt att acceptera att vissa beteenden görs med flit! Kan det inte bara vara så att vissa människor bara inte vet hur man beter sig? Man kanske borde ha kurser i hur man visar empati, hur man visar någon att man bryr sig, hur man är lojal osv?? Äh, jag vet inte.

Nu tog skrivinspirationen slut. Hade massor i skallen när jag började men det försvann, återkommer en annan gång! Har lite att pyssla med idag :) Så hare fetingnajs idag! Puss

Usch

Nu mina vänner är jag trött på min lilla "avgiftning", vet inte vad jag ska äta och jag är så jävla sugen på chirre, kaffebröd, kaffe med socker, paj, potatis, bröd...ja, ni fattar!! Och det har bara gått en ynka vecka... :/ Usch

Fredag idag då, vad häner? Jag vet inte. I morrn har Alvin match iaf kl.10.00, det blir kul. Skulle vilja åka på fotboll ikväll när AC Primavera lirar men kidsen är måttligt roade av det, och storkillen skulle jag nog inte ens få med mig mot en hundring :P Vi får se.

Vidare om karusellen...idag känns det som att jag stannar kvar i den, behöver ju inte ha maxfart hela tiden...kan ju stanna tills jag mår så illa så jag kräks...usch...undrar hur många av er som fattar mina metaforer och halvluriga inlägg ;) Men det är allt ni får just nu iaf :D

Nu ska jag slänga ihop lite frulle, ingen anin om vad men...usch
Ha en härlig fredag! Puss

En björn

Nu har det gått en vecka med min "diet utan kolhydrater" och drt går väl hyfsat. Tycker att jag är jävligt duktig på att hålla mig borta från sockret trots emormt sug. Däremot händer det absolut inget med utsidan av kroppen, vilket iofs var väntat. Vägde mig inte innan och har inte vägt mig nu heller men jag har mätt, och där är det ingen skillnad. Jag veeeet, det har ju bara gått en vecka, tålamod...ja jag ska inte sluta med det här än!

På tal om tålamod, jag undrar om mitt tålamod börjar ta slut nu. Känns som jag går på reserven och kan få soppatorsk när som helst. Är det vettigt att behöva pina sig så förbannat? Kommer det vara värt det? Jag tror fan inte det, men nu vet jag inte hur jag ska stanna karusellen...om jag hoppar av kan jag göra illa mig. Men jag blir jävligt snurrig i huvudet av att åka den...så, ska jag stanna kvar eller hoppa av? Har provat båda alternativen förut och inget funkade särskilt bra...

Jag önskar ibland att jag var en björn.
Tack för mej, hej!