Jakten på bekräftelse

Kan man leva utan bekräftelse? Mår vi så mycket bättre av bekräftelse? Är vi på ständig jakt? Ja, jag kan bara tala för mig själv, men jag har i hela mitt liv jagat bekräftelse. Jag har aldrig begripit vad för bekräftelse och varför. Inte för att jag vet om det spelar någon roll men jag vill gärna tro det. Det ständiga sökandet är rätt utmattande och ger inte alltid ett gott resultat. Vad är man ute efter, jo att man vill ha bekräftelse på att man duger som man är. Jag har alltid velat att alla ska tycka om mig vilket jag fattar nu, är larvigt befängt, det går ju liksom inte. MEN det är ok! Jag behöver inte vara alla till lags för att vara omtyckt, det räcker med att vara jag, och gillar man inte det så får man låta bli.

När man kommit till den punkten så borde man ju vara nöjd och inte söka mer bekräftelse. Men så enkelt är det ju naturligtvis inte, man måste nämligen bli påmind lite då och då. (satan vad det kliar på min gaddning nu!! Stickspår, det händer...) När man väl blir bekräftad, man kanske får en massa likes på sin nya fina profilbild på facebook eller bra respons på en selfie på Insta, kanske man till och med får en livekomplimang, blir man nöjd då? Mår man bättre i själen? Ja, jag tycker nog det.

Visst, massa likes och komplimanger här och där men hur är det med bekräftelsen av sig själv? Bekräftar jag mig själv? Berömmer jag mig själv, står jag naken framför spegeln och ser en vacker kvinna? Klart man kan vara nöjd med prestationer om man gör något bra, men kan man berömma sin person? Ja, det kan man men det är fanimej inte så lätt! Ibland kan jag tycka att jag är en bra människa. Det kan ibland kännas präktigt men då får det vara det. Jag vill vara god, och jag kan tycka att jag oftast är det. Så, nu har jag gett mig själv lite bekräftelse. Vilket väger då tyngst? Min bekräftelse eller er? De flesta skulle nog svara er. Borde det inte vara tvärt om? Är inte jag den viktigaste i mitt liv? Är det inte mig själv jag borde tycka allra mest om?

Nu har jag bara matat på med massa ord och tankar och vet egentligen inte om det finns nån röd tråd men så får det bli iblan när man bara vill få ur sig lite känslor. Undrar för övrigt hur många likes man behöver för att känna att man är bekräftad...mm kanske inte så viktigt trots allt. Nu måste jag smörja armen innan jag blir galen!

tack och bock, egochock

Bucketlist

Jag ska snart fylla 42 år och först nu har jag lärt känna mig själv på riktigt, jag har fått en helt ny syn på livet, en helt annan förståelse. Att ha lärt mig hur man gör när man bryr sig om sig själv har varit en viktig milstolpe. Vissa överlever cancer, bilolyckor eller andra tragiska händelser, och av det får de en ny livssyn. För mig var det panikångest som förändrade mitt liv. Ingen nyhet för er som följt mig ett tag. Jag fick en andra chans och jag känner att jag vill göra det bästa av livet som återstår. Våga chansa, våga vinna. Nu ska jag se till att jag ska må bra och endast det bästa är gott nog.

Jag vill leva som att det inte finns i morgon, ta dagen som den kommer, men utan att känna stress. Vara lycklig. 

Jag har börjat skriva ner lite grejer på ett papper, som jag vill göra innan jag blir ängel, en bucketlist.( Ni som sett filmen vet.) Igår kunde jag bocka av en händelse på listan. Jag har tatuerat mig. Eller snarare Carolina på Fairytail Tattoo har tatuerat mig. Jag ritade upp en bild på hur jag ungefär ville ha den, sen gjorde hon den till ett konstverk.

Jag ville gadda något som betyder mycket för mig och det första är ju naturligtvis mina barns namn. Sen valde jag att göra sommarblommor. Jag älskar blommor, har alltid gjort, och just sommarblommor är det fullt av i mitt inre happy place, dit jag beger mig när jag behöver få lugn, ro och glädje. Där håller sig ångesten på avstånd.  Nu för tiden tycker jag att det mesta med naturen är så vackert. Dessutom fick det plats en trollslända, som också har viss betydelse för mig. Nu har jag allt detta vackra och betydelsefulla på min underarm, för alltid. Underbart.  Ett enkelt sätt att le.

Kram på er och ha en fin helg!

Tacksamhet

På hösten för snart två år sen var min önskan att få må bra och ha lite flyt i tillvaron. Jag tänker ofta tillbaka på hur illa det var. Jag kände att allt gick emot mig, ingenting blev som det skulle.  Idag ser det lite annorlunda ut. Jag vaknar inte illamående och med en ångestklump i magen. Jag behöver inte oroa mig över om jag kommer klara av dagen, klara av jobbet, klara av barnen och klara av mig själv. Hela dagar passerar utan att jag gråter hejdlöst. Livet har vänt, jag har med näbbar och klor kämpat och slitit för att ta tillbaka mitt liv. Jag klarade det. Ibland tror jag knappt det är sant. Jag trodde inte det var möjligt, att man kunde hitta så mycket styrka när livet bara var ett svart hål. Är så oerhört stolt över mig själv som klarat denna tunga resa. 

Vägen har varit lång och krokig med massa hinder och fallgropar, men jag nådde fram, jag gav inte upp. Jag ska återigen påpeka att jag inte klarat detta utan er som funnits vid min sida, och inte heller hade det gått utan terapeuten och medicinen. Inte nog med att jag tog tillbaka livet, jag har lärt mig en massa om mig själv på vägen, lite klyshigt men sant. Jag kan se tillbaka långt i tiden, till min barndom och när jag var tonåring och fortfarande en ung dam. Jag kan förstå mig själv nu, vilket jag inte kunde då. Nu vet jag varför jag var som jag var. Befriande känsla. Jag har också lärt mig att jag själv är viktigast i mitt liv. Det innebär att jag borde ta väl hand om mig själv och tycka om mig själv. Jag har lärt mig hur man gör det men jobbar på det varje dag. 

Trodde inte det var möjligt att man kan tänka på sig själv i första hand, och till och med vara lite egoistisk, utan att det är något fult. Jag har sänkt kraven på mig själv massor, sänkt mina förväntningar på både mig själv och andra.

Nu, idag, njuter jag av varje dag. Jag kan gå till jobbet och veta att jag kommer fixa det, och dessutom göra det bra. Jag har en sagolik relation med mina barn, som jag är så tacksam för. Jag känner glädje och lycka, och Jag har fått ro i själen, äntligen.

 Jag mår bra nu. Jag har flyt. Livet är vackert och jag är så tacksam. 

Skit

Så här en halvtimme innan tandläkaren är jag inte helt nöjd med mitt beslut att inte avboka tiden. Det ska väl vara själva fan vad tankar och känslor ställer till det. Andas djupt, håll dig lugn, inget kan hända, det är inte farligt! Slå ångesten på truten!

Kämpa, lev idag!

Bättre

God "morgon"!

Vaknade 4.30 med en jävulsk huvudvärk, tog en ipren och la mig igen. Kände inte så mycket ångest, tack ska jag ha. Somnade om och vaknar omkring 10.30 och har fortfarande skallebank from hell! Ser i springan på persiennen att solen skiner, härligt tänker jag, vilket innebär att jag idag mår bättre. Mår inte illa och ångesten verkar hålla avstånd. Hoppas, hoppas att det håller i sig!

puss på er!

Dagen snart slut

Dagens flesta av dagens timmar har svept förbi. Jag har sovit bort kanske sex av dom, och vaknat med ångest varje gång. Jag hinner andas lite mellan varven då det tack och lov går i vågor. Illamåendet gör att jag inte får i mig nåt att äta, trots att jag är hungrig, knepigt.

Det jobbiga är ju tankarna och känslorna som jag måste brottas med. Hoppas så otroligt mycket att jag mår bättre i morgon när jag slår upp mina gröngråblå.

Jag saknar mina barn så otroligt mycket men vill samtidigt inte att dom ska se sin mamma må dåligt. Tur att barnens far fattar vad detta handlar om, det hjälper mycket! För övrigt är det underbart att jag har så oerhört mycket stöd av er alla, Det hjälper och jag är oändligt tacksam!!

Ångest...vilket jävla påfund, att man kan må så sjukt fysiskt dåligt av en känsla, en ofarlig känsla, helt sinnes!

Kärlek till er!

Ni får följa med...

Sitter i min soffa och tårarna faller längs mina kinder. Idag är det jobbigt. Tänkte försöka skriva mig igenom det.

För en vecka sedan bestämde jag mig för att halvera min medicindos. Jag tyckte jag mådde bra och tänkte att jag har bra kontroll och vet hur jag ska hantera ångesten. Det har gått bra fram tills nu. Inatt faktiskt. Kände hur den smög sig på. Första jag tänkte: Nej, faaan, jag som hade trott att det skulle bli såååå bra. Somnade om och vaknar med den där äckliga känslan, som jag hade glömt bort hur vidrig den är. Får springa på toa flera gånger, och jag ligger och skakar.

Okej, nu måste jag fokusera. Hur har jag lärt mig att jag ska göra, jo andas, bege till min inre styrkeplats. Men va fan har jag gjort?? Nu börjar också destruktiva tankar och känslor återuppstå. Varför gör jag så här? Varför får jag för mig att halvera dosen när jag mår bra?? Jag börjar bli stabil och då ska jag förstöra allt igen. Fan så dumt. Hur kan jag göra så här mot mina barn? Nu kommer ju dom komma i obalans igen. Nu ska dom behöva se sin mamma må dåligt igen. Hur jävla dum får man bli?

Idag skulle jag städa och snygga till hemma för ikväll kommer barnen hem. Som jag längtat. Dom kommer vara här när jag kommer hem från jobbet ikväll. Klarar jag av att jobba? Tänk om jag bryter ihop på jobbet, eller får en panikångestattack där? 

Ja nu är allt det här sånt jag får jobba så jävla hårt för att skjuta undan, för verkligheten ser ju ut på ett annat sätt. 

Jag valde ju inte att sänka dosen för att jag skulle må sämre, eller för att det skulle bli skit för mina barn. Att inte klandra och döma sig själv är så fantastiskt svårt. Det här visar också tydligt hur mycket medicinen faktiskt har hjälpt mig och fortfarande gör.

Idag gick jag upp till min "normala" dos, och hoppas för allt jag är värd att det stabiliseras jävligt snabbt igen.

Tack för allt stöd. Återkommer...

LE

Le och säg hej. Ge en enkel komplimang. Mottagaren blir glad och du själv blir glad. "Du är så rar" "Jag tycker om dig" Det behöver inte vara så svårt. Med några enkla ord och ett leende kan göra stor stor skillnad!

Stor Kram till er alla!

Terapeuten

Tänkte berätta lite om hur det var för mig att gå i psykoterapi. Som vanligt kanske jag redan skrivit om vissa saker men jag orkar inte läsa igenom allt och dubbelkolla så det får ni stå ut med.

Jag hade ingen aning om denna psykoterapeut skulle kunna hjälpa mig, och om hon skulle kunna det, hur skulle det gå till. Jag har bara träffat kurator förut och det var inget som jag kunde dra någon nytta av alls. Jag hade en vision och önskan om hur jag ville att det skulle vara. Så blev det. Denna fantastiskt proffsiga och duktiga terapeut hjälpte mig med så obeskrivligt mycket! Vart ska jag ens börja? Hon frågade vad jag skulle vilja ha hjälp med. Listan blev lång; självkänsla, älska mig själv, mitt kontrollbehov, mina höga krav på mig själv, min prestationsångest och en sak till som jag inte ens reflekterat över själv, att fokusera på vad JAG vill och vad JAG känner. En helt ny insikt. Hela mitt liv har jag bara fokuserat på vad andra vill tycker och känner. Allt jag gjort i mitt liv har handlat om att göra saker för andra och för att andra ska tycka om mig. 

Att tycka om mig själv var totalt bortglömt. Att tänka på vad jag känner har aldrig slagit mig. Detta uppvaknande har fått mig att se på mitt förflutna med helt andra ögon. Jag kan förstå varför jag gjorde som jag gjorde i vissa situationer. Jag jobbade stenhårt på att få bekräftelse, av andra. Jag visste inte att man kunde bekräfta sig själv och följaktligen inte hur man gjorde det. Om man inte tycker om sig själv så är det ju inte konstigt att man vill att alla andra gör det.

Egentligen kan man säga att hela min existens har kretsat kring bekräftelse, det hänger ihop med så otroligt mycket. Allt går liksom hand i hand som lite klyshigt sagt blir som ett pussel som ska lösas. Jag har inte haft en enda bit på plats, inte ens kanterna, som är lättast av allt. Detta pussel har jag kommit en bit på nu. Jag har lagt det själv, med hjälp av de verktyg som terapeuten hjälpt mig att hitta. Jag har fått hjälp med styrka och kärlek från familj och vänner. Men jag har lagt bitarna själv. Det har varit tufft och lärorikt. Än är inte pusslet klart, om det ens blir det någon gång. Men ramen är lagd.

Alla bitar i ens livspussel måste liksom passa i varandra, kroka ihop, och hur man gör det har jag behövt hjälp med, och det är där terapeuten gjort underverk! Det är så svårt att beskriva för det är inte hon som sagt vad och hur jag måste göra utan hon har lockat fram det ur mig, genom att ställa frågor eller påståenden. I stort sett varje gång jag träffat henne har jag fått en aha-upplevelse och gått därifrån i ett glädjerus för alla nya insikter. 

Hoppas ni alla får en härlig Söndag i det vackra sommarvädret! Puss o kram 

Mina Vänner.

Jag har de bästa vännerna man kan ha! Det här inlägget får handla om er, älskade vänner. Att ni fortfarande finns kvar trots att jag varit urusel på att själv vara en vän, är ett kvitto på hur fantastiska ni är!

Nu den sista tiden har det varit mycket stress för mig och mycket jag behövt ta tag i. Det innebär att jag har svårt att höra av mig. Jag vill bara att ni ska veta att jag inte glömt er, det blir bara så.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har er i mitt liv, det hoppas jag att ni vet! Tack för ert tålamod! Jag har en bit kvar och jag hoppas ni orkar hänga kvar.

LOVE

Ångest, Panikångest & Depression DEL 7

Goder afton!

Nu tänkte jag ge er del 7. Så ska jag passa på att ge er alla en stor kram så här på självaste kramens dag! Kraaaaaam!

Jag fick snabbt en tid till läkare, några dagar senare bara. Hade fått komma dagen efter redan men det fanns inte en chans att jag skulle orka. Det är som jag tidigare beskrev när jag skulle ta mig iväg på match. Men nu var det hundra gånger värre. Bara att gå utanför dörren var en bedrift. Rädslan och ångesten över att träffa någon jag känner var helt galen. Jag grät mig igenom läkarbesöket, som resulterade i en remiss till psykoterapeut och ångestdämpande medicin. Nu skulle resan tillbaka börja. Nu skulle jag ta tillbaka mitt liv. Nu skulle jag behöva ta fram alla jobbiga saker och börja bearbeta. Saker som man är medveten om och saker man inte alls hade trott skulle ha påverkat. Hur långt tillbaka i tiden var man tvungen att gräva? Kommer den här kvinnan kunna hjälpa mig? Hur ska hon hjälpa mig? Vad händer annars? Och medicinen, kommer den göra skillnad? Kommer jag fortfarande vara mig själv? Kommer jag inte kunna känna något alls? 

Till en början kunde man känna sig sämre innan det skulle vända, och det gjorde det. Biverkningslistan var kilometerlång, och några av dom fick jag prova på. Tur var att jag hade nära och kära i min omgivning som äter denna typ av medicin, som visste vad det handlade om. Jag bet ihop och härdade ut de första veckorna och jag började märka att illamåendet avtog för att efter några veckor helt lysa med sin frånvaro. Jag trodde inte det var sant. Jag mådde inte illa, inte alls. Vågade knappt hoppas att ett piller mot ångest och depression var det som skulle ta bort illamåendet! Vilken obeskrivlig befrielse! Det kändes som jag kunde dra in frisk luft i lungorna, det fanns hopp. Inte nog med att illamåendet försvann, känslorna försvann. Till en början kändes det som att dom försvann helt. Från att vara överkänslig till att inte känna alls var en ytterst märklig upplevelse. Med tiden kom känslor tillbaka, men mer i lagom mängd, hanterbart. Det tog ungefär tre månader innan jag fick tid hos terapeuten och det var perfekt tajming. Min kropp och mitt psyke hade hunnit stabilisera sig något av medicinen, vilket jag tror var avgörande för att kunna jobba med mig själv över huvud taget. Att kunna prata utan att få panik och gråta ögonen ur sig hela tiden. Ganska snabbt insåg jag att den här kvinnan kommer kunna hjälpa mig, och det gjorde hon med besked. Det klickade direkt och hon hjälpte mig att ta tillbaka mitt liv. 

Det var alles för denna gång! På återseende!

Ångest, Panikångest & Depression DEL 6

Nu tänkte jag fortsätta berättelsen...

Alvin vaknar och har ont i nacken och vill inte gå till skolan. Vad gör jag nu? Varför just idag? Kan det bara inte gå lite smidigt med allt annat när jag mår så bedrövligt?? Nix, det ska vara så svårt och jobbigt det bara går, precis som det gjort hela tiden det senaste året. Har absolut ingen ork att ens tänka. Jag säger att han får ringa till pappa så får han lösa problemet, för jag klarar inte av att ringa någonstans. Fokuserar på att bara finnas till. Den dagen fick barnen åka till sin pappa, nu kunde jag inte ta hand om mina barn på riktigt. Jag ska tillägga att jag inte riktigt minns vilken händelse som hör till vilken dag, men jag tror att det var den dagen jag senare ringer vc och säger att de måste hjälpa mig, jag gråter så jag knappt kan prata. Jag har tagit helt slut, jag är helt tömd ork och energi. Allt jag orkar är att andas. Den trevliga kvinnan i telefonen frågar mig om jag har tankar på att göra illa mig själv, ja det har jag, jag både kan och vill men jag tänker inte göra det, svarar jag. 

Jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag klarar inte det här mer. Jag kunde inte vara själv, kunde inte ta hand om mig själv. Mamma fick vara hos mig. Illamåendet är fortfarande konstant och jag vill inte leva resten av mitt liv på det här viset. Tänk om jag kollapsar igen? Jag provar en massa olika piller mot illamående, ingen av dem hade någon som helst effekt. Jag ville ringa ambulans, de kanske kunde söva ner mig, så jag kunde sova bort detta helvete och vakna om några månader. Då skulle allt ont vara borta och mitt liv som vanligt igen, som om inget hade hänt, eller så kunde de droga ner mig bara. Vad som helst bara jag slapp må så förbannat dåligt. Men så lätt är det naturligtvis inte. Illamåendet gick aldrig över den dagen, och inte heller på natten. Jag fick sova korta stunder med hjälp av insomningstabletter. Resterande tid av natten gick till att snurra runt i sängen och leta efter sovställningar där illamåendet blev aningen bättre, om än bara för en minut. Mamma sov kvar den natten. Nu vill jag inte vara här mer, Nu var botten nådd och det fanns bara en väg att gå.

Ni har nu fått läsa om ett par av de vidrigaste dagarna i mitt liv. Jag kommer fortsätta skriva om min resa men vet inte hur än. Finns så mycket att skriva så jag säkert skulle få ihop till en hel bok.

Ha det bäst så länge och ta hand om er själva och varandra! Puss

Avstickare

Hej alla fina!

Tänkte bara göra en liten "avstickare" från min lilla miniserie om ångest och depression. Ångest och depression är inget som plötsligt dyker upp utan anledning. Det är något som smyger sig på under en lång tid. I mitt fall kan jag i efterhand se tillbaka åtminstone åtta år och se symtom, som jag förstås inte visste då.

Det finns en hel del sidoeffekter av denna åkomma. Bland annat torgskräck. Det innebär att man blir folkskygg och vill egentligen varken träffa eller prata med någon, inte ens nära vänner. Det blir för jobbigt, det skapar ångest. Fråga mig inte varför för det har jag ingen aning om. Man vill, men det går inte. Det har gjort att jag mer eller mindre tappat kontakten med flera av mina vänner. Jag vill bara tala om att det absolut inte varit med vilja. Jag kan fortfarande ha svårt med den sociala biten och är gärna hemma själv vissa dagar.

Jag har i hela mitt liv varit överkänslig, har liksom inget skydd, ingen sköld. Alla mina sinnen jobbar heltid med att bearbeta allt som kommer till mig, det finns inget filter som rensar bort det onödiga. Känslor och tankar lagras i mig och till slut är det överfullt, det liksom rinner över. Jag vet inte hur jag ska hantera allt. Det blir oerhört påfrestande. Framför allt när det gäller relationer, främst kärleksrelationer. Allt mitt fokus har legat på vad han tycker och känner. Tycker han om mig? Vill han ha mig? Alltid har jag utgått från att oroa mig över hur han tycker och känner. Det har varit viktigast, att jag ska vara omtyckt och älskad. Att vara behövd och bli bekräftad. Av andra...

Jag glömde bort mig själv. Vad vill jag? Vad känner jag? Det var inget viktigt, jag hade ingen aning om att jag ignorerade mig så totalt. Hade ingen aning om hur man tycker om sig själv. Kan man ens föra det utan att vara ego? Behöver ego vara något fult alltid? Eller kan man göra något för sig själv utan att vara egoistisk? Ja, det vet jag nu, när jag är 41 år gammal.

Att ha dålig självkänsla eller i mitt fall ingen självkänsla alls, leder till en massa olika märkliga sätt att bete sig, tänka och känna. Det tror jag är huvudorsaken till min ångest. Jag tror att det mesta grundar sig i hur man ser på sig själv och sin självkänsla.

Ja orsakerna är många och det skulle ta en oändlig tid att börja från den dagen jag föddes, så det ska jag  inte göra. Kommer skriva ner lite tankar så här ibland, när andan faller på. Kanske blir osammanhängande när jag bara skriver det som kommer till mig, men det får bli en del av charmen. Nu ska jag vara lite kreativ så ta hand om varandra så fortsätter miniserien nästa gång vi ses!

Stora kramen!

Ångest, Panikångest & Depression DEL 5

Hej mina fina läsare! 

Har fått lite feedback på det jag skriver och det är positivt, vilket gör mig så glad. Det var den reaktionen jag hade önskat! Det ger ju inspiration till att fortsätta skriva! Så här kommer nu fortsättningen, del 5.

När det gått en stund känner jag hur mitt blod sakta börjar blir varmt igen, jag kan få luft till mina lungor och hjärtat slår jämnare slag. Jag öppnar mina svullna rödgråtna ögon, ser mig omkring, till en början rör jag bara ögonen, och min första tanke är, jag lever nog fortfarande. Jag är slapp som en disktrasa och orkar inte röra mig. Illamåendet har om möjligt blivit värre och sitter benhårt. Hur länge har jag legat här? Vad var det som hände? Är det nu min kropp slutligen säger ifrån, har jag nått botten nu? Kommer jag någonsin kunna återhämta mig och bli frisk igen? Jag känner mig så rädd och hjälplös. Ligger bara där helt paralyserad och kommer på att min son har en läkartid klockan åtta. Hur ska jag bära mig åt, måste ju boka av. Finns ju ingen möjlighet i världen att jag kan ta mig dit i det skick jag befinner mig i.

Jag vänder på huvudet försiktigt och ser min telefon ligga på golvet en bit bort, lyfter armen och jag når den precis. Letar fram numret som jag turligt nog har inlagt i kontakter, och trycker på ring. Jag måste sätta på högtalare för jag orkar inte längre hålla luren till mitt öra. Jag får prata med telefonsvararen, Jag andas fortfarande häftigt och märker att jag inte har någon ork att ens prata. Tar ett ord i taget och tar ett djupt andetag mellan varje. Jag låg kvar länge på golvet, vet inte hur länge och jag vet inte om jag var vaken eller om jag sov, kanske både och. Jag hade inga krafter till att resa mig, men barnen måste ju väckas, hur ska det gå till?  Jag kan ju inte ropa på dom för dom kan ju inte se sin mamma ligga likblek i en hög på badrumsgolvet. På något vis fann jag krafter att ta mig tillbaka till sängen, men jag har ingen aning om hur. 

Det var alles för denna gång! Puss o kram

Ångest, Panikångest & Depression DEL 4

En annan helt vanlig dag. För ett drygt år sedan, del 4

Den här dagen skulle jag komma att få uppleva min första panikångestattack, vilket jag inte hade en susning om just då, jag visste inte ens att jag varken hade ångest eller depression för den delen, vilket var en stor del i ångesten, att jag inte visste vad det var.

 Jag vaknar runt fem och undrar vad det är som händer med min kropp. Jag kände panik ganska omgående. Jag blir oerhört rädd. En mycket märklig känsla kommer krypande. Jag vet inte vad jag ska göra, jag måste nog ta mig till toaletten. Den här dagen har jag mina älskade barn här, de ligger och sover ett par meter bort och om något hemskt kommer hända mig ska inte barnen behöva se det. 

 Jag hinner lagom in på toaletten när allt blir värre, det börjar snurra i huvudet, blodet i mina ådror känns som iskall sockerdricka som forsar fram, men jag svettas. Alla mina muskler i benen försvinner och jag mår så obeskrivligt illa. Nu börjar jag på riktigt tro att jag kollapsar. Jag måste lägga mig på golvet innan jag ramlar och slår i huvudet, för det känns som jag ska svimma, hela min kropp skakar, jag vet inte vad som händer och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag får hjärtklappning och kan inte andas, hyperventilerar. Borde jag ringa ambulans? Håller jag på att dö? Det vore ju skönt men det går ju inte, jag har ju barnen här.  Jag ligger som en lös deg på golvet. Jag är så rädd.  Jag kanske mår bättre om jag spyr, spyr upp det hemska. Jag kravlar mig fram till toan och trycker ner fingrarna i halsen om och om igen, jag kväljer och hulkar men det kommer inget, jag halar mig ner på golvet igen. Tårarna forsar ner för kinderna. Jag ligger där ensam och hjälplös på golvet och tror jag är på väg att dö. 

Ja, den här händelsen är inte någon angenäm upplevelse som ni förstår och det är svårt att sätta ord på känslor men jag hoppas ni kan förstå lite av vad jag vill beskriva. Fortsättning följer.

Puss o kram 

Ångest, Panikångest & Depression DEL 3

God afton!

Nu kommer ytterligare en del av min lilla miniberättelse. Lite inslag av hur jag såg på mig själv då och hur knepiga tankar jag hade...

 Jag ligger i sängen resten av dagen, sover och vaknar, sover och vaknar. Gråter. Jag är ensam, jag har ingen som är vid min sida och pysslar om mig. Jag har familj och mina vänner som är en bidragande orsak till att jag fortfarande lever, men jag har ingen bredvid mig som klappar på min kind när jag gråter, ingen som hämtar vatten när jag är törstig och ingen som håller om mig när jag vaknar och säger att allt kommer bli bra. Klockan blir efter en evighet 20 ungefär och då är det tillåtet att gå och lägga sig. Det snurrar i skallen och jag ställer en hink bredvid sängen. Försöker hitta en ställning där jag inte mår så illa så jag kan slappna av, men det finns inte. Hur jag än ligger känns det som jag ska spy. Jag vill spy, spy ur mig allt illamående, spy ur mig alla äckliga, vidriga och hemska känslor, känslor kväver mig, vet inte vad jag ska göra av dom. Det går inte att spy och även om jag skulle få ur mig några droppar så blir det inte bättre. Känslorna finns kvar.

Jag kanske inte är värd att må bra? Vad har jag gjort för att förtjäna att må så här? Kommer jag någonsin att må bra igen? Går allt emot mig av någon anledning. Varför går bilen sönder just nu? Varför blir jag hela tiden bortvald? Kommer jag vara ett andrahandsval för alltid. Varför blir jag den sårade, den svikna? Är det för att jag är ful, fet och äcklig? Det är ju det som jag själv ser i spegeln. Hur gör man för att gilla sig själv? Kan man lära sig det? Jag kanske inte är värd att må bra, jag kanske straffas. Hur ska jag nysta upp denna härva, hur fan ska jag ta mig upp ur denna kilometerdjupa svarta grop? 

Jag vill påminna er om att det här är för ett par år sedan och mycket har förändrats sedan dess. Kanske, om jag orkar och om ni vill, kommer jag att berätta om min resa fram till idag.

Ha det bäst så länge och stora kramen!

Ångest, Panikångest & Depression DEL 2

Nu kommer del 2 av min berättelse.

På TV:n är den någon reklam med ett barn, jag gråter hejdlöst men vet inte varför, det gör jag nästan varje dag. Min son har två matcher idag, sammandrag som det heter. Jag är mamma och måste titta på matcherna för det gör mammor. Pojken vill ju att jag ska titta, det gör honom glad, det vet jag. Första matchen fixar jag inte, det är för tidigt, mår alldeles för illa, det tar ett bra tag på morgonen för illamåendet att ge med sig aningen, om det gör det alls. Försöker intala mig själv att det är okej att missa en match, det går inte. Får vansinnigt dåligt samvete förstås och mår mer illa för nu måste jag ju naturligtvis titta på match nummer två. Jag måste alltså tvinga mig ur sägen, dra på mig kläder, sätta mig i bilen och åka till Triangelborg. Det känns som jag ska kräkas hela tiden, vet inte om jag kommer klara av det. Försöker andas djupt, men det hjälper inte, inget hjälper. Vad händer när jag kommer dit? Det är en massa människor där som jag måste prata med och vara trevlig mot. Dom kanske frågar hur jag mår och det orkar jag inte.  Jag tvingar på mig kläder och ger mig iväg, all gråt har gett mig huvudvärk, det känns som jag ska svimma. Jag börjar bli skakig så jag tar med en banan som jag försöker tvinga i mig, en tugga i taget. Det känns som jag har den värsta bakfyllan ungefär.

 Jag kommer fram till planen och där är en massa människor. Jag ser min son och en stor våg av ångest sköljer över mig, för att jag inte kom på första matchen. Jag mår så illa och är så svag att jag måste lägga mig ner, på konstgräset. Där ligger jag, lite vid sidan där ingen annan är, som en sladdrig trasa med huvudet lutande på min arm, som ligger plant efter marken och försöker titta när min son spelar match, för det gör en bra mamma. Jag orkar inte bry mig om folk tittar och undrar, jag pratar inte med någon. Matchen är lång och det känns som den aldrig tar slut, men den gör det till slut och jag får äntligen åka hem. Helt utmattad och utan någon som helst kraft kvar, ramlar jag ner i sängen igen men det värsta är att klockan bara hunnit bli 12.

Ha det bra gott folk och tack för att ni tog er tid! Kram

Ångest, Panikångest & Depression DEL 1

Nu börjar min berättelse om hur det är att ha ångest, panikångest och depression. Jag kommer skriva i omgångar så det inte ska bli för mycket text på en gång. Många av er tycker kanske att jag är för öppen och utelämnande, men det är så jag är. Jag vill att förståelsen från de som aldrig upplevt detta ska bli lite större, för deras egen och för den drabbades skull.

En helt vanlig dag för ungefär två år sedan.

Mina ögonlock rör sig, hjärnan säger att jag ska öppna dem, men jag vill inte. Jag orkar inte, jag kan inte. Jag mår illa, har en klump av oro i magen. Vill sova, sova hela tiden för då mår jag bra. Har jag tur somnar jag om en stund. Men tanken på att jag vaknar igen och inte kan somna om, ger mer ångest och jag mår mer illa.

 Jag ligger kvar och försöker hitta anledningar till varför jag ska kliva ur sängen. Jag hittar ingen.  Jo en, och det är att jag m å s t e gå upp. Det känns som jag ska kräkas, jag tvingar mig upp till toaletten, men jag kräks inte för det går inte, jag försöker flera gånger. Jag intalar mig själv att jag måste pina mig igenom den här dagen, sen blir det kväll och jag får gå och lägga mig igen. Vissa dagar kan det komma stunder då jag inte mår illa alls, men inte särskilt ofta.  Jag är hungrig men får inte i mig något, tvingar ner några klunkar näringsdryck. Jag lägger mig igen för jag kan inte vara uppe, tom på energi, och om jag lägger mig igen så kanske jag somnar om, så jag får befinna mig i min andra värld, där allt är vackert. För det stället är det enda stället jag vill vara på. Där är livet som det ska vara, oftast. Där kan jag känna lycka, glädje och kärlek.

Det får vara allt för den här gången, ta hand om varandra! Puss